Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.

I lördags hände något som inte var så kul, och som liksom gav mig en liten lärdom. En lärdom på ett annorlunda sätt kanske. Jag behöver inte berätta om vad det var som hände, men jag hade sönder en sak som betydde mycket för Erik. och det var mitt fel, även om jag till 100 procent inte menade det. Alls. 
men det jag lärde mig var att jag är beredd att ge allt för att se Erik lycklig. en konstig lärdom kanske, för sånt säger man ju hela tiden om folk, men det är inte förrän man själv är i den sitsen som man verkligen vet om det är sant eller inte. Jag fick panik direkt, och jag fick ingen ro förrän jag någorlunda hade löst situationen, vilket tagit typ 2 dagar. jag har gråtit, gråtit och gråtit för det här. Men till slut gick det. Och jag visste att jag inte ville sluta förrän jag hade löst det. och jag är helt ärligt inte nöjd än, jag känner inte att jag gett tillbaka det som liksom jag tog bort om man säger så. Men det vet Erik redan allting om.


Det var en lärdom för mig. Att det faktiskt stämmer, det jag sagt till honom. Att jag ger honom allt, för att se honom lycklig. Jag tror han känner samma som mig, men det är inte förrän man fullt står där som man kan känna det själv. 


Jag är beredd att ge mitt liv för Erik. Så står det i bibeln, och jag tror det stämmer. Det finns ingen kärlek som är större än den Gud gett oss, och jag är övertygad om att det är såhär han vill att vi ska använda den. Att vi ska se till att göra dem vi älskar lyckliga, till varje pris. Att sätta oss själva i andra hand. Jag hoppas Erik förstått det den här helgen,att jag känner så, och att det inte bara är jag som lärt mig något.


(Och förlåt igen älskling)