Mycket i världen vet jag ingenting om
Fast jag gärna säger att det är tvärtom
Du har ofta mer rätt än jag
Du vet det
Också

Men jag vet
Att du aldrig kommet veta
Hur rädd jag är
För att mista dig
Det finns ingenting inom mig som
Skulle vilja leva
Jag skulle låta bli att andas
Med flit
skulle släppa hämningar
För
Det skulle inte längre inte finnas ett liv att skydda
Mitt liv
Är inte något liv
Utan dig

Det kanske räcker att veta.

Sen när slutade man lära sig något hemma?

Jag har ett tag funderat på att bli politiskt aktiv, men har lite svårt att veta exakt vilket parti som delar mina åsikter. För att ta reda på det tänkte jag börja följa moderaterna på Twitter, jag har lärt mig att det är ett enormt bra sätt att få reda på mer om vad människor egentligen står för. Och mycket riktigt fick den första Tweeten mig att inse exakt hur jag skulle ställa mig till dem som parti.

Det var en länk till Dn Debatt, där Tomas Tobé och Eva-Lis Sirén skriver om att moderaterna vill se skolplikten redan från 6 års ålder. Dom menar där att det skulle gynna barns språkinlärning, vilket är av stor vikt för deras fortsatta inlärning på andra plan. Det skulle också göra att en tioårig skolgång blev realitet, något som strävats efter länge. Det skulle bli ett likvärdigt skolsystem, och med det menar dom att vi kunde höja elevernas prestationer i skolan, något som om du frågar mig, bara handlar om att försöka se bra ut inför andra länder. Dom menar att det är viktigt att barn får bra stöd från början så dom får klara sig bra i resten av skolan. Alltså, med ämnena då. Det är det enda den här artikeln handlar om, att barnen ska klara av skolämnen bättre. Men var står det någonting om allt det andra?


Var står det om att få vara barn? Att få vakna upp en dag hemma med pappa och dricka ett stort glas oboy? Var står det om att lyckas få kompisar? Att lära sig laga mat hemma med mamma? Att må bra i hjärtat? Det är sådant som är relevant för barn, för vår framtid. Att dom ska gå i skolan varje dag från 6 års ålder kanske gör att dem får ett bra studieresultat, så att vi i Sverige kan känna oss stolta och vinna vår tävling i att vara bäst över andra länder, men gör det också att barnen känner glädje i att gå till skolan? Gör det att dom lär sig få kompisar? Att dom slipper sova med en klump i magen varje natt? 


Jag gick ut skolan med väldigt bra betyg. Jag hade faktiskt kunnat utbilda mig till något mycket mer  avancerat i allmänhetens ögon, än den förskolelärare jag snart än. Men jag valde det yrket, för att jag varje kväll under min skoltid somnade med den klumpen i magen. Jag kände mig tvingad till skolan, vilket jag också var, trots att min skolplikt inte var från förskoleklassen. Lärare i alla åldrar har ofta uppfattningen att kunskapen sitter i närvaron. Det är fel, det kan jag om någon bevisa. Vi måste utbilda våra barn, men vi måste göra det lustfyllt, och på ett sätt som inte inkräktar på deras frihet som människor. Sen när slutade man lära sig saker hemma? allt vettigt jag gör på mitt arbete har jag lärt mig hemma. Hur man plåstrar om sår, hur man lagar mat, hur man städar, hur man får någon att skratta. Jag ser på skräckexempel med länder som sätter 4:a åringar i skolbänken, hårt disciplinerade, och tänker: Snart är vi där. Det gör mig rädd.
Det är viktigt att utveckla sitt språk i tidiga år, det är helt sant, men för att det ska fungera helt måste man starta med detta redan i förskolan. Är tanken att den också ska ha skolplikt på sig? Och ska man tänka i dem banorna måste man också se till att alla med utländsk bakgrund får hemspråksundervisning, annars är språkinlärning ineffektiv för dom. Och är ett av skälen till skolplikten ineffektiv borde man inte tvingas att vara där.


Jag anser att det här är ett förslag baserat på egen vilja att glänsa inför andra länder, och inte alls för att se till barnens bästa. om vi ville se till barnens bästa, skulle vi börja se dom som dom tillgångarna dom är, och vara oerhört tacksamma att 6 åringarna i vårt land än så länge ser fram emot att gå till skolan.

Twitter

Erik och jag var på Nyhem (Woho! Bloggar om det senare!) och där blev jag inspirerad att använda twitter igen. Så här är jag! Ni hittar mig som ichtys_91 :)

/ Johanna

dagens musiktips a la johanna

Att tänka sig för lite extra

Jag har sedan jag var liten haft ett väldigt rikt drömliv. alltså, jag drömmer på nätterna. massor. Det kan handla om vad som helst, men det går sällan en natt utan att jag sen vaknar upp och har massor att berätta om för alla närvarande.
En lång tid har jag däremot bara drömt saker som berört mig illa. Det startade för ca 3 år sen, men det var väntat på grund av dumma saker som hände i mitt liv då. men det slutade inte, och innan sommaren var det så illa att jag desperat gick fram för förbön på ett möte, och då visste jag faktiskt inte vad jag skulle göra. Och då försvann det, i ca 3 månader.

Efter sommaren här kom det tillbaka, och det kändes som att det kom med dubbel stryka. Jag drömde så äckliga drömmar om döda människor som kom till liv igen, om voodo, om monster som torterade mig om jag inte gjorde som dem ville och liknande saker. Jag mådde fruktansvärt illa, och varje kväll blev en börda. Jag ville inte somna, och jag ville inte heller vakna. Erik sa till slut att det var enkelt att se skillnad på mig när jag hade haft en "bra" natt och när jag hade haft en "dålig" natt, för jag mådde dåligt hela dagen. Och så var det.

Tillslut orkade jag inte. Och jag menar det, på sant. Jag var så rädd en dag redan när jag vaknade, för hur det skulle bli när jag skulle sova, att hela dagen gick åt till att tänka på det. och visst, jag drömde också en hemsk mardröm nästa natt.

Jag var just då ute på resande fot, men när jag kom hem igen gjorde jag det jag nu vill tala om med er. Jag började att rensa lägenheten. Ni förstår, jag har alltid älskat att läsa och se på serier som är lite extra spännande, i den grad att den innehåller vampyrer eller varulvar eller andra påhittade övernaturliga fenomen. Det har gett mig extra spänning i vardagen. men plötsligt var det som att alla sådana saker inte längre tilltalade mig. Jag tror att det var Gud som tog tag i mig och hjälpte mig få dem känslorna, för jag har verkligen alltid gillat detta, mycket, men han gav mig styrkan att inte göra det för en stund.
 För såhär är det:
Min morfar sa alltid att man inte skulle öppna upp sina sinnen för att prata om orena andar eller djävulen för den delen, för man skulle vara rädd om sin själ och sitt inre. och ja, jag kan ärligt säga att jag kände att jag tittade på något som gjorde mig illa berörd när jag tillexempel tittade på true blood, men jag tittade ändå. För det är sånt ungdomar gör i dagens samhälle. vi är intresserade av vampyrer och blodtörstiga monster, för är man det inte är man ute. Man ska gilla att se människor bli styckade på tv. och ja, jag har aldrig haft svårt för blod eller äckliga scener i tvspel. jag har tyckt dem varit häftiga. men inte längre, nu blir jag orolig ända in i själen bara av att spela COD för länge. Människor kan tro att jag är fanatiskt, men det är fel.
För vad hände efter den kvällen när jag tog bort det där äckliga? Jag har inte drömt en enda mardröm. Jag har kunnat sova gott utan att behöva bry mig. Jag har inte somnat orolig en enda natt. Och nu kan jag fylla mitt inre med Gud istället, det som det faktiskt ska fyllas med.

”Gör er då av med de främmande gudar ni har hos er och håll er av hela ert hjärta till Herren, Israels Gud.”

"Mer än allt annat – vakta ditt hjärta,

ty hjärtat styr ditt liv."

/johanna

Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.

I lördags hände något som inte var så kul, och som liksom gav mig en liten lärdom. En lärdom på ett annorlunda sätt kanske. Jag behöver inte berätta om vad det var som hände, men jag hade sönder en sak som betydde mycket för Erik. och det var mitt fel, även om jag till 100 procent inte menade det. Alls. 
men det jag lärde mig var att jag är beredd att ge allt för att se Erik lycklig. en konstig lärdom kanske, för sånt säger man ju hela tiden om folk, men det är inte förrän man själv är i den sitsen som man verkligen vet om det är sant eller inte. Jag fick panik direkt, och jag fick ingen ro förrän jag någorlunda hade löst situationen, vilket tagit typ 2 dagar. jag har gråtit, gråtit och gråtit för det här. Men till slut gick det. Och jag visste att jag inte ville sluta förrän jag hade löst det. och jag är helt ärligt inte nöjd än, jag känner inte att jag gett tillbaka det som liksom jag tog bort om man säger så. Men det vet Erik redan allting om.


Det var en lärdom för mig. Att det faktiskt stämmer, det jag sagt till honom. Att jag ger honom allt, för att se honom lycklig. Jag tror han känner samma som mig, men det är inte förrän man fullt står där som man kan känna det själv. 


Jag är beredd att ge mitt liv för Erik. Så står det i bibeln, och jag tror det stämmer. Det finns ingen kärlek som är större än den Gud gett oss, och jag är övertygad om att det är såhär han vill att vi ska använda den. Att vi ska se till att göra dem vi älskar lyckliga, till varje pris. Att sätta oss själva i andra hand. Jag hoppas Erik förstått det den här helgen,att jag känner så, och att det inte bara är jag som lärt mig något.


(Och förlåt igen älskling) 

ming palace

Erik och jag kunde ju inte fira vår ettårsdag ihop på det sättet, så igår kväll när jag kom tillbaka hem efter en veckas praktik möttes vi upp hemma hos mig och gick ut till ming palace och åt finmiddag. Det var hur mysigt och gott som helst! är glad att vi fick ett tillfälle att fira det här ihop och att jag har en sån gentelman till pojkvän som bjöd mig på det.

Dagens musiktips a la johanna

Dagens musiktips a la johanna

1 år, så fort!

Erik skrev ett så fint blogginlägg igår om vår 1 årsdag att jag blev riktigt rörd! Jag hade också tänkt skriva något då, eftersom det var en sån dag, men jag orkade faktiskt inte. Varför jag inte orkade beror på att jag först hade 9 timmars praktik, och sedan direkt efter det så flyttstädade jag hela min gamla lägenhet. Så jag liksom somnade i soffan hemma sen. ( tills erik ringde och sa: "väckte jag dig?" och jag sa nej )

1 år tillsammans, igår. Jag satt hela dagen och just tänkte på den dagen för ett år sen, tills jag insåg att jag tänkt på fel dag hela dagen.
Först, tänkte jag på den dagen när vi gick runt i uppsala, när vi åt pizza på riffifi och Erik spelade gitarr för mig inne på musikbörsen. Jag tänkte på hur vi pussades för första gången där på stationen. Sen kom jag på, att det ju hände en vecka innan vi officiellt blev ihop. äsch då!
Sen, började jag tänka på den helg när jag första gången besökte erik. hur tåget var sent och jag satt fast i sala, vilket var rätt roligt eftersom det var första gången jag åkte tåg själv och jag hade värsta ångesten bara för det. Jag tänkte på hur vi såg på dumma mig och att det var rätt synd om pierre som såg den med oss eftersom vi pussades hela tiden och inte tittade så mycket. Sen kom jag på, att det inte heller var den dagen vi officiellt blev ihop på. äsch då!

Vi blev officiellt ihop måndagen den 28 februari. Jag satt hemma i soffan hos min mamma och pappa och kollade på tv när Erik ändrade vår status på facebook till "ihop". Den känslan var oerhört häftig, och det som hänt sedan dess går inte att förklara i ord.

Vi har vuxit ihop på ett sätt som jag vet att jag inte vuxit ihop med någon annan på. Erik är den ultimata pojkvänner. Alltså, inte för alla, bara för mig. Men han är som en pojkvän ska vara. När jag är glad, vill jag ringa honom, och han gläds med mig. När jag är ledsen, vill jag ringa honom, och det gör inget om han sover, han håller sig ändå vaken och tröstar mig tills det känns bättre.
Jag kan bara säga att jag vunnit det högsta priset. Erik är min äkta hälft och jag vill inte leva utan honom. Hade han inte varit så mån om det där med frierier hade jag tagit skottdagen i akt och friat med orden : lämna mig aldrig. Jag skulle inte klara mig utan dig.


nu gör jag dock inte det. Men orden är sanna ändå. 1 år, av minst 100 på den här jorden, och en evighet där ovan.

ett år

ett år. så lång tid har jag varit tillsammans med min bästa vän i hela världen, och den långa resan är långt från över. jag fick blommor skickade idag till mig, min älskling är bäst <3
Hon är den jag vill dela resten av mina år med, hon är min hjälpare, min välsignelse, min bästa vän, min älskling, min kompanjon, min partner, mitt skyddsnät, min tröst. den absolut bästa människa jag träffat.
och ännu bättre, hon tror på mig, hon litar på mig, hon stöttar mig, hon ber för mig, hon ber med mig, hon lever med mig, hon älskar mig. 


Tack Jesus för den välsignelse du givit mig i Johanna, den enda välsignelse jag behöver, den enda älskling jag behöver.

det där med äkta vänskap

Jag är kristen, dem flesta vet. En del stör sig på det. En del bryr sig inte. En del är nu förvånade.

Det finns en del människor som lever ett utåt sätt mer engagerat kristet liv än jag. Jag har mycket i mitt liv som tar upp min tid, det kan vara skola eller jobb eller familj eller annat. Jag kan inte skryta med långa andakter på morgonen eller att jag kan 40 bibelställen i huvudet.
men det viktigaste för mig är min vänskap med Jesus. Det är inte förståeligt för mig att han ska älska mig, när jag är så dum som jag ofta känner mig, men han gör det. Och mitt hjärta kan inte annat än älska honom tillbaka. Även om jag ofta tänker att det inte borde funka, att någon inte kan älska någon som jag. Så mycket, som han gör, att han dött för mig.

Idag, tog jag mig tid, och verkligen pratade med honom. Det är det bön är, inte bara att rabbla upp bekymmer. Men ändå tycker jag det är viktigt att ta sig tid och sitta still ensam när man gör det ibland, för att fokusera.
Men det jag vill åt, är, att det inte handlar om prestige. När jag satt där och bad började jag plötsligt spontan gråta. mycket. Jag tänkte på en speciell sak som var jobbig och jag bara pratade om det, som med en tjejkompis, med min syster. Men mer ärligt ändå på något sätt, jag sa allt jag tänkte och brydde mig inte om ifall man kunde tänka sig att Gud skulle tycka jag var dum.
Det är sånt som människor som inte tror på Gud kan tänka ibland, att man måste vara så prestigefylld inför honom.
Bullshit.

Det enda jag är säker på är att Gud känner allt i mig och då behöver man liksom inte dölja något, det är ingen ide. Vänskap, det är det som det handlar om.

Alla hjärtans dag

Ingen har väl kunnat undgå att det varit alla hjärtans dag idag. En dag som jag vet att många av mina vänner inte tycker om, mestadels för att dem inte har någon att fira den med. Jag tycker det är ett tråkigt sätt att se på det hela, alla hjärtans dag handlar självklart om kärlek, men inte bara om kärlek i ett förhållande mellan pojkvän och flickvän. Jag tycker det är en ypperligt bra dag att visa sin kärlek till sina föräldrar, sin omgivning, sina husdjur, sina arbetskamrater och ja, sin flick eller pojkvän om man nu har en sådan. Men kärlek är ju liksom inte begränsad till sånna förhållanden. Alla hjärtans dag kan lika väl handla om Guds stora enorma kärlek till oss. det, om något, är en kärlek att fira.

Sen kan jag självklart hålla med om att man borde visa sån kärlek varje dag, men det är en annan sak och det gäller väl alla sånna här speciella dagar vi lagt in på året.

Jag och Erik firade inte dagen ihop. Självklart var det tråkigt, jag hade så gärna önskat att jag kunnat vara närmare honom och visa på riktigt att den här dagen är för oss. Jag skickade ett paket till honom som kom fram idag, men det är ju inte alls samma sak. bättre än inget, antar jag.
In fact så firade jag dagen genom att ligga hemma hos mina föräldrar med feber.
Jag sov fram till klockan 12, vilket jag aldrig gjort förr tror jag, och sen låg jag kvar och såg på true blood tills jag insåg att det var dags att börja laga middag. Mina föräldrar skulle komma hem halv sju, så klockan 3 kände jag att jag var tvungen att börja duka om jag skulle orka. Allt tar lite längre tid när man är sjuk.

Mamma är underbar, hon hade köpt choklad och en liten nalle med ett hjärta till mig. Det är sånt min mamma gör som gör henne speciell. hon kommer ihåg, jag hoppas jag också kommer göra det. 

Så, alla vet väl vid det här laget att bon jovi är lite av min favorit. och just det här klippet tror jag att jag har, och kommer kolla på, sjukt många gånger. . alla hjärtans dag, baby.

förberedelser.

I morgon är det alla hjärtans dag....

det där med förväntan och att inte få säga saker...

Jag har köpt presenten som Erik ska få den dag vi firar vår 1 års dag. Det är jobbigt, spännande, roligt, förväntansfullt, lyckligt och ångestfyllt.
för jag får ju inte säga vad det är till honom.
och jag får inte ge det tidigare.
och jag får absolut inte ge några ledtrådar.

Allt det suger jag på. 

första dejten

Idag fyller Eriks lillasyster 6 år. Det här blogginlägget ska inte handla om hennes födelsedag, men självklart får hon ett grattis ändå! Nej, det här inlägget ska handla om förta gången jag och Erik träffades. jag är inte helt säker på att det var på hennes födelsedag vi träffades på, men jag vet att han for direkt från hennes firande till Stockholm för att möta mig, så dagen blir lite speciell ändå :)

Erik och jag träffades för första gången i Stockholm, på T-centralen. Jag var så nervös att jag höll på att dö och jag kan inte minnas något annat jag gjorde den dagen innan vi sågs. Jag kan inte komma ihåg vad jag hade på mig. Vad jag åt. Vad jag tänkte. Jag måste ju varit i Stockholm innan dess, men minnena sviker mig.
Men jag minns första gången jag såg honom åka i rulltrappan för att möta mig. Jag kunde inte stå stilla, fick vända mig ut och kolla genom fönstret, kunde inte komma på vad jag skulle säga. erik var, och är, den snyggaste, charmigaste och mest förtrollande kille jag träffat. Han hade en gitarr på ryggen och rätt kortsnaggat hår. Skinjacka.  Så, då sa jag:

"Du var ju ingen dvärg".

Det har Erik retat mig för ever since. Men grejjen är att jag drömt om det på natten innan. Jag drömde att vi träffades och att han var en dvärg, och att han inte alls kunde känna igen mig, vilket var en katastrof, eftersom jag redan var rätt så kär i honom. Jag trodde det skulle vara charmigt, men Erik tyckte jag var sjuk i huvudet. Tur att han inte vände på en gång.

Efter T-centralen blev det fika på waynes, och Erik introducerade mig för fruit ninja på min iphone. Vi tog en låååååååååååång promenad genom gamla stan och jag blev så kall att jag frös ända in i skelettet. Vi avslutade allt på Max där Erik bjöd på en kopp kaffe och höll mina händer. Visserligen var han väl lite knäpp då också, då han förklarade för mig att han bad när jag frågade vad jag gjorde efter ett tags tystnad och plockande med mina fingrar. Så jag antar att vi båda var lite knäppa :)

Idag är det ett år sen. Känns konstigt, men mysigt att tänka på. Det var en underbar kväll, men också sjuk nervös, och tiden som kom efter var ju inte bättre, innan vi bestämda oss för att det skulle vara vi liksom. Det är skönt att tänka att det ändå är annorlunda nu, Nu vet vi på riktigt att vi vill ha varandra fullt ut. men första dejten är ju alltid första dejten :)

Kram! / J

Dagens musiktips a la johanna

Var tvungen att välja det här videoklippet med tanke på att jag, indeed, besökte bobfest. åh ack vilka minnen <3

Om ansvaret låg på mig
Om det var jag som skulle
Välja vem
Dem skulle korsfästa
Skulle jag välja mig själv 

Jag kan inte se dina oskyldiga
Händer blöda
När det är mitt blod som är fullt av
synder
Smittat av
mitt
begär
Dina ögon ser inte ens på mig med
skuld
Fast jag svikit dig
Jag borde dö som Judas
Vill kasta blodspengarna på marken
men mina finns inte i fast form
min skuld ligger i min tystnad

hur lämnar man tillbaka den?

Jag var inte den
Som följde dig längst med vägen
Jag tvättade inte din sårade kropp ren
Men du valde
att rädda mig
ändå

Jesus
Jag hade älskat dig
Även om du låtit mig leva kvar i
den ångest mitt liv var
Du visste det
Jag sa det
flera gånger


Hur kan man förklara det 


Jag
Var
Är
kommer alltid
Vara
för lite i människor ögon
Men du verkar älska mig 
med en övermänsklig kärlek
är nästan rädd
för dess djup
Jag borde inte få falla där i 
Men jag ber dig
Låt mig 

kaos

Det finns massor jag skulle vilja och kunna skriva i det här blogginlägget men jag orkar typ inte. Jag har megaont i huvudet, något jag haft mycket den senaste tiden. Vet inte alls varför, min mamma tror att det är för att jag äter dåligt, men det tycker jag väl inte direkt att jag gör kanske.

Idag har jag haft praktik. Det var trevligt, jag fick bland annat höra ännu en teori om hur bebisar kommer in i mammor. ( Genom det små hålen på brösten, nu vet ni det )

Jag har kört en timme på crosstrainern på gymmet. Jag älskar att köra så länge, det får mig att känna att jag kan, att jag faktiskt orkar prestera och att jag kommer någonvart med min träning. Det första 20 minutrarna är rena döden, men sen är det som att man kan springa hur länge som helst, bara man har bra musik så man kan fokusera på annat än att benen är trötta. Det blev inget mer gym än det för mig idag, men det kändes som att det räckte.

Jag jobbade, också, med fröken U. Jag älskar det jobbet men just ikväll var det inte så behagligt. Hon var sur på mig, och det enda hon ville var att jag skulle åka hem. Vilket jag också fick göra efter ett tags tjat. Det är inte lätt att arbeta med människor, och ändå är det just det som vi är kallade till att göra, speciellt som troende. Vi ska älska varandra, och våra medmänniskor. Jag kan ju erkänna att det känns tungt när man står där med tårar innanför ögonlocken och känner sig värdelös för att någon just skällt ut en konstant i en timme, men man måste tänka på sjukdomen. och att människor ändå är människor innerst inne. När vi ses nästa gång kommer hon ha glömt det här (och det får jag också se till att ha gjort helt enkelt)

Sen har jag inte gjort mer. Jag har lagt ut massa saker att sälja på tradera. Betalt en räkning som gav mig hjärtattack. Räknat ut hur mycket jag kan spendera per dag nästa månad. sånt.

Just nu är det 1 februari, vilket betyder att om 28 dagar har jag och Erik varit ihop i ett år. galet! <3 jag saknar honom massor. Det är helt klart det bästa året i mitt liv.

nycklar och gymkort!

här sitter jag och ser på dragon ball och tänker på Erik och vår första dejt och att han gav mig ett plektrum då, och precis då ringer han.
.Mysigt


I helgen har det hänt mycket. Dels, så har jag fått hämta ut mina nycklar till nya lägenheten.
Det var ett visst jobb med det där, först ville dem inte lämna ut dem, och jag sa bara lite lamt i telefonen till dem att det var tråkigt, blev egentligen jätteledsen och gnällde hos min syster som ringde min mamma som ringde dem och sen fick jag hämta ut nycklarna.
Det är det där med kontakter alltså. Nej, det är det där med att ha starka mammor.
(Jag vill bli en stark mamma när jag blir mamma)


Jag hade bara sett lägenheten en enda gång innan, och det var en snabbvisit alldeles själv. Jag visste att det var svårt att säga nej till en så fin och stor lägenhet så nära Erik, så jag sa ja direkt när jag fick chansen utan att direkt vara helt säker på hur allt egentligen fungerade i lägenheten. Men när jag och Erik gick dit med lite grejjer nu i helgen kände jag verkligen att det är en bra lägenhet. Jag har badkar, vilket är helt sjukt mysigt! Jag har en stor frys och en stor kyl, vilket är ett plus för en människa som jag som gillar att baka och frysa in saker.
Jag kan se framtiden i den lägenhet, och det tror jag att Erik kan göra också. Den är stor nog för oss båda att leva ihop i i framtiden, och den är stor nog för att starta en familj i också. Jag längtar efter att få in mina grejjer i den så jag kan ha filmkvällar, spela wii med vänner, visa min nya vänner i eskilstuna mer vem jag verkligen är  och få chansen att bjuda över min familj till Eskilstuna och visa dem charmiga sidor med staden som jag hittills har upptäckt.
Det första som hände när vi kom dit var också att vi mötte min nya härliga granne, som gav mig två blommor och som lät mig hälsa på hennes hund. Det blir säker bra, jag lär ju iallafall ha hittat min nya källa till blommande fönster iallafall. (Hon jobbade med blommor,visade det sig)


Vi gick till kyrkans second hand och kollade också. Vi gick faktiskt många långa promenader den här helgen, en till Tuna park i fredags också ( Där korten nedanför på oss två är taget ) Långa promenader är mysigt för då får man en chans att verkligen prata om allting som bara faller en in i huvudet. Vi var i kyrkan, bowlade och umgicks med vänner. mycket trevligt!

Och idag, skaffade jag med Eriks hjälp ett gymkort på friskis i Eskilstuna. Träningen har verkligen blivit en större del av mitt liv nu, så är glad att ha en fast punkt att komma till nu. Erik hjälpte mig med avgiften till medlemskapet, och det vill jag skriva ut här för att verkligen visa på en sak som jag är tacksam för i vårt förhållande, och som jag tror är en stor hemlighet mellan människor.
Vi måste hjälpa varandra.
Om man inte kan lita på att få hjälp av dem man lever nära, så tror jag att livet skulle bli mycket svårare, och att man faktiskt inte skulle klara det. Jag är säker på att Erik skulle hjälpa mig med allt jag bad om, om han visste att det var viktigt för mig och han kunde göra något åt det. Och på samma sätt hoppas jag verkligen att han vet att jag skulle göra allt för att hjälpa honom.

Tack, nu ska jag se på dragon ball.