Jag är kristen, dem flesta vet. En del stör sig på det. En del bryr sig inte. En del är nu förvånade.
Det finns en del människor som lever ett utåt sätt mer engagerat kristet liv än jag. Jag har mycket i mitt liv som tar upp min tid, det kan vara skola eller jobb eller familj eller annat. Jag kan inte skryta med långa andakter på morgonen eller att jag kan 40 bibelställen i huvudet.
men det viktigaste för mig är min vänskap med Jesus. Det är inte förståeligt för mig att han ska älska mig, när jag är så dum som jag ofta känner mig, men han gör det. Och mitt hjärta kan inte annat än älska honom tillbaka. Även om jag ofta tänker att det inte borde funka, att någon inte kan älska någon som jag. Så mycket, som han gör, att han dött för mig.
Idag, tog jag mig tid, och verkligen pratade med honom. Det är det bön är, inte bara att rabbla upp bekymmer. Men ändå tycker jag det är viktigt att ta sig tid och sitta still ensam när man gör det ibland, för att fokusera.
Men det jag vill åt, är, att det inte handlar om prestige. När jag satt där och bad började jag plötsligt spontan gråta. mycket. Jag tänkte på en speciell sak som var jobbig och jag bara pratade om det, som med en tjejkompis, med min syster. Men mer ärligt ändå på något sätt, jag sa allt jag tänkte och brydde mig inte om ifall man kunde tänka sig att Gud skulle tycka jag var dum.
Det är sånt som människor som inte tror på Gud kan tänka ibland, att man måste vara så prestigefylld inför honom.
Bullshit.
Det enda jag är säker på är att Gud känner allt i mig och då behöver man liksom inte dölja något, det är ingen ide. Vänskap, det är det som det handlar om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar