Rädslor

Det finna vissa saker som jag är riktigt rädd för. Visst, jag är en modig tjej som hellre skulle vilja betecknas pojkflicka för mitt mod i blodiga tvspel och min orädsla för att försöka lyfta föremål som jag egentligen inte kan lyfta, men om sanningen ska fram vet alla som känner mig att jag har mina svaga punkter. Vissa saker har såklart förändrats, när jag var yngre kunde jag aldrig tänka mig att öppna munnen och skälla ut någon offentligt, något jag nu anser vara en av mina bästa förmågor. (ta detta med en nypa salt, men lite sant är det ^^)

Hur som helst. Det jag är allra mest rädd för, innerst inne, är egentligen att bli lämnad ensam.

När jag träffade Erik förändrades mitt liv rejält. Det tog ett tag innan vi lärde känna alla de olika sidorna med varandra som vi har, men jag har aldrig lärt känna en mer underbar människa, det var värt det. Han tog sig tid och knäckte mitt skal, som dåliga erfarenheter och långa gråtiga nätter med mardrömmar byggt upp. Vi har ett eget språk, ett eget liv, som ingen annan delar. Och det gör mig dagligen så fruktansvärt lycklig.

Om han skulle lämna mig nu, skulle jag seriöst lägga mig på golvet och inte anstränga mig för att komma upp. Jag säger inte det som en slags varning, jag vill bara förklara hur mycket han betyder. Hela min framtid är byggd på tanken på oss, min lägenhet, valet att fortsätta studera och inte ta ett uppehåll, valet att lägga timmar på tågresor. Allt för att jag vet att jag vill leva med honom. Jag vill gifta mig med honom. Jag vill inreda en lägenhet med honom. Jag vill få barn med honom. Jag vill skratta med honom. Jag vill leva med honom.
Därför, är tanken på att leva utan honom, det mest skrämmande i hela världen. Jag kan inte tänka på det utan att rysa i hela kroppen. Små saker skulle Göra så ont. Jag försöker få Erik att förstå att han ska se på mina brister som saker han en gång kommer sakna, om jag reser bort eller liknande. Min oförmåga att öppna mjölkpaket tillexempel, eller hur jag alltid sätter på dubbelt så mycket kaffe som jag sen dricker upp. Jag skulle iallafall sakna alla dem små sakerna hos honom, och gör det redan nu, när vi bara skiljs åt för några dagar.

Och tyvärr, framkallar den rädslan ibland mina sämsta sidor. Jag har en svag punkt i mitt självförtroende som alltid vill få mig att tro att han inte ska älska mig, och som ibland, men nu mer sällan, får mig tro att det beror på mina handlingar. Mitt humör. Om jag är sur eller ledsen. Om jag gör si eller så.
Och sen inser jag det självklara när han säger det och känner mig jättedum.

Jag älskar dig erik, mer än ord eller blogginlägg kan bevisa. Förlåt om jag är dum ibland, förlåt om jag är oförklarligt sur och orättvis. Men du ska veta att du har färglagt min värld och att jag inte i min vildaste fantasi kan tänka mig att leva utan dig <3